Re: 'Back and Forth. Forever,' ))<>((

Efter att ha glott på Me You and Everyone We Know, en superb jävla film, gick jag in på imdb för att kolla in lite grejer. Och bemöttes av bilder på bland andra Cameron Diaz Jessica Biel och Reese Witherspoon. Hollywood är ett tomt torrt ärrat skal.

Jag skulle kunna sluta mig till att aldrig mer titta på en stor produktion eller så, men det vill jag egentligen inte. De lyckas ändå underhålla emellanåt... Även om man dör lite inombords varje gång.

total providence

Skön pryl. Robert Downey Junior har sakta tagit sig upp på listan över skådespelare som kan locka mig till att se en film beroende på vilka som spelar i den.

Och jag stör mig mer och mer på Keanu Reeves hela tiden.

ah carl, while you are not safe i am not könlös. va?

Jag har inte haft tid att vara upprörd de senaste veckorna, which is a good thing.

När man tidigare känt sig inmurad och omgiven av illasinnade monster, och inte velat se det möjliga goda i tillvaron, känns det inte bara väldigt befriande, det är väldigt befriande att rena sig från cynism och negativt tänkande. A clean slate, liksom. Man tar sig helt enkelt en pensel och målar över allt det gamla. Och det goda som varit får vara gammalt. Alltså goda minnen får vara det de är ämnade att vara, nämligen goda minnen, och inte störas av verklighetens konstanta axelknackning som berättar hur det verkligen gick till. Wah. Och de störda minnena, med vomering i garderobköer och att loska sin älskade på axeln osv, blir till en sorts comic relief.

Distans är nice.

Det är även mycket fint att stå lite mer på egna ben, inte för att jag känner en bristande uppskattning för mina vänner och familj. Men det är spännande att minska på sin sociala fallskärm. Blotta sig lite inför omgivningen och göra sig öppen för nya sakar och människor. Det kan förstås även leda till katastrof. Men en osäker framtid är bättre än en säker, där man vet att ångesten alltid kommer att lura i buskarna. Som om Robban i Heat jämt stått och skakat över den där värmen runt hörnet. Hade gjort den till en sugig rulle, va?

I get by with the absense of a little help from my friends. Ett hälsosamt utbyte är alltid att föredra.

kom in under skuggan av denna röda sten

Jag tror inte att jag är vad de flesta skulle kalla en överdrivet emotionell människa. Men det händer ibland att jag blir alldeles till mig av saker.

En av mina favoritgrejer är att läsa om en författare, gärna en favorit, och få reda på vilken som är den författarens favoritförfattare. Chuck Palahniuk gillar tydligen Amy Hempel, men det gör inga bokhandlar i Lund så jag googlade och fann denna länk. Läs den gärna nu om ni tänker läsa den överhuvudtaget, det är tråkigt att låta andras åsikter om saker och ting färga ens egna upplevelser.

Ok.

Den första delen dödade mig. På allvar. Fan. Jag började skratta och märkte att mina ögon vattnade.

Det är ganska svårt att förklara vad man tycker är bra med saker, jag skiter i det nu. Hennes sätt att formulera sig, att skriva meningar på ett sätt som gör att man blir tvungen att läsa dem sakta gör att de fastnar i huvudet, gör att man tar till sig mer än man hade gjort om allt stod förklarat. Ändå undviker hon fällan att göra det för svårfångat, man greppar meningen i det så fort man tänkt efter i bara en sekund.

Jag kommer aldrig att skriva så snyggt, antagligen ingen annan jag känner heller.

Oj, jag skulle vilja utveckla det här ännu mer. Men jag tror inte jag orkar. Det är hur som helst det bästa jag läst på väldigt väldigt länge. Låtom mig fröjdas.

För ett tag sen läste jag om en man som gillade att ge böcker till sina vänner. En gång gav han en bok till en av sina närmaste och sa "If you don't love this, we have nothing in common." Kan hända att denna korta text är en sådan.

Cthulhu fhtagn! ... Prosit.

Apropå en flyktig besatthet för HP Lovecraft och hans C'thulu mythos.

"There was a ship, a-sailing on the seas. On a Pacific cruise. And on this ship was a magician, a conjurer, whose function was to entertain the passengers. And there was this parrot on the ship.

Every time the magician did a trick the parrot would ruin it. How? He’d tell them how it was done, that’s how. ‘He put it up his sleeve’, the parrot would squawk. Or ‘he’s stacked the deck’ or ‘it’s got a false bottom’.

The magician didn’t like it.

Finally the time came for him to do his biggest trick.

He announced it.

He rolled up his sleeves.

He waved his arms.

At that moment the ship bucked and smashed over to one side.

Sunken R’lyeh had risen beneath them. Hordes of my servants, loathsome fish-men, swarmed over the sides, seized the passengers and crew and dragged them beneath the waves.

R’lyeh sank below the waters once more, awaiting that time when dread Cthulhu shall rise and reign once more.

Alone, above the foul waters, the magician floated, clinging to a spar, all alone. And then, far above him he noticed a small green shape. It came lower, finally perching on a lump of nearby driftwood, and he saw it was the parrot.

The parrot cocked its head to one side and squinted up at the magician.

‘Alright,’ it says, ‘I give up. How did you do it?’"

Hah.

things you can do

Nu har jag bott i Lund i två veckor, lite drygt, och känner att jag är bosatt. Jag börjar lära mig lite fundamentala regler om staden.

Det första, mer än någon annan stad jag har varit i är man i Lund handikappad om man inte har cykel. Det andra, när man väl har skaffat cykel märker man ett par saker; Det blåser jämt. Och det är alltid motvind.

Det tredje, om man vill leva ett fullt utvecklat uteliv måste man vara student. En stor del av ungdomsbefolkningen som livnär sig på att jobba skriver in sig på småkurser enbart för att kunna gå på nationerna. Om man inte gör det finns där inte mycket mer än några hyfsade halvfina öl och whiskeybarer.

Stan är ett paradis om man gillar att bläddra i välsorterade bokhandlar, om man bortser från den akademibokhandel med det bästa sortimentet jag varit med har jag än så länge upptäckt fyra antikvariat.

Än så länge tror jag att jag trivs.

Och som en avstickare har jag blivit fullständigt galen i Deltron 3030, inget nytt egentligen, men efter att ha slölyssnat på skivan och råkat lyssna lite mer noggrant på beatet i Things You Can Do har jag nu gått in i en craze. Den går om och om igen, skivan alltså. Love it.

heard of elmo?

Haha! Sweet smirking revenge. Fast jävligt spooky.

jokey jokey

"How do you fit a giraffe in a Safeway bag?"
"Uh... I dunno. How?"
"Take the 'F' out of 'Safe' and the 'F' out of 'way'."
"There's no 'F' in 'way'."
"Exactly!"

Haha!

fri! fri! fri som vinden när den stryker över sädesfälten, höhö, säd betyder sperma.

and with strange aeons even death may die

Oj. Det fanns mycket att berätta kom jag på, om Seattle och de andra platserna jag varit på. Men det känns oväsentligt, liksom. Alla reser ju och har sig och jag kan tänka mig att alla platser ter sig egentligen likadana för dem som inte reste dit, inget unikt va?

Men bortsett från de grymma barerna, som finns överallt, som jag för övrigt inte kan beskriva särskilt nära på grund av det stora alkoholintag jag utsatte mig för när jag befann mig på dem. (Förutom möjligtvis Crocodile... Kickass!) Och de intressanta människorna , som även de finns överallt. Fanns där bokaffärer som kicked major butthole, till och med i en sådan liten skitby som Port Angeles. Och Pike Place Market i Seattle, med sina udda små butiker, skötta av trevlia kufiska individer. Och så var det ju arkadhallen med de galna Dance Dance Revolution människorna som påminnde om en film jag sett med en liknande arkadhall fylld med japsar. Även där fanns det för övrigt en bar, also kickass.

Jag hade kul, det var rent ut sagt jävligt roligt och spännande.

Hemresan var, som sig bör, ett rent helvete. Med timmar och åter timmar av tristess som underströks av en kvart dödlig stress här och där. Och flygbussar till Västerås är tydligen few and far between. Jag kanske är för bekväm av mig ändå.

Men väl hemma var allt frid och fröjd igen, nyårsfirande som visste var den satt och chillande och träffande av vänner och packande och sådär.

Och imorrn flyttar jag till Lund, tack tack. Ännu ett spännande moment i mitt liv, jag diskuterade igår möjligheten att jag inte skulle vara kvar i Lund så länge med Joel. Han sa att det lät jobbigt, med att flytta ofta och sådär- Jag sa att det inte alls var så jobbigt, det är kul. Varför inte prova på allt möjligt, jag har inte riktigt funnit en plats där jag trivs fullt ut än. Och innan jag gör det finns det ingen anledning att nöja mig med det jag har. Eller? Nej, jag är fan för ung för att låta mig tyglas. Livet varar liksom inte för evig... än.

[EDIT]

Apropå absolut ingenting... En übercool snubbe.

Mike Patton, glad will I have lived and gladly die om jag får se denna man uppträda åtminstone en gång.

[/EDIT]

having all the fun

Bläddrade runt på YouTube och fann denna gamla pärla.





Nine Inch Nails var najs en gång i tiden, när man var liten och så vidare.

[EDIT]
Fast det störda pianot i Only från With Teeth totally does it for me.
[/EDIT]

what is this who am i who are you lets fuck

Right...

Och så åkte jag till Seattle och Port Angeles och firade jul med min familj lite mer fultalig än vad den varit på länge, good shit.

Ah, tacka vet jag södre breddgrader, där palmerna svajar i vinden och bystiga kvinnor hoppar runt i baddräkter tillverkade av fiskelina osv. Men ack nej, så var det icke. Det var kallt och blåsigt men först och främst regnigt, inte helt oväntat kanske, och inte helt tråkigt heller. Vem behöver bra väder för att få en fin jul. Tydligen inte jag. Kul som fan var det, söta små brorsbarn som hoppar upp i famnen på en stup i kvarten och sådär.

Och så lärde jag mig en hel del nytt, om hur livet verkligen ser ut i den delen av Amerika till exempel, så jag slipper fantisera fullt så mycket. Kul jul, som en kompis till min bror ofta sa förr i tiden.

Phetaste klapparna också, för den delen. Snoogens.

Men flyga är inte kul. Och jet-lag suger jaksnoppar. Och i förmiddags vaknade jag av att behöva spy efter att ha svalt typ fem hinkar snor i sömnen, ergo förkylning suger ännu fler.

Äsch, alles gut för bövelen! Nu behöver jag bara tänka på att få det allra sista gjort sen sticker jag för en stund.

Bäverkotte!

Tilloht mig introducera "the shiznitch":

Fan-fucking-tastic tror jag aihr rehtt ord att beskriva med. . .Yes.

kolla vad intellektuell han är! man blir fan illamående

För att uppehålla mitt status som en någotsånär litterärt kultiverad individ lyssnade jag igår på radio P1s sändning av Svenska Akademins årliga stormöte, då Jesper Svenbro och Kristina Lugn inaugorerades i akademin. Och spenderade därefter kvällen med att bläddra genom deras poesi, not bad. Jag tror jag har underskattat svensk poesi lite och det blir nog mitt nyårslöfte att försöka råda bot på detta. (Jag ska även vara inneboende hos Jesper Svenbros bror det närmsta halvåret, ungefär så nära litterär storhet jag någonsin kommer komma, och känner att jag borde skämmas om jag inte är iallafall lite påläst om jag skulle råka stöta på honom där.)

Och så åker jag till staterna imorrn för att få mig en up close upplevelse av den sentimentalitet som gör att jag inte riktigt tål de flesta amerikanska tvålopererna (graysanatomytheocetc) som ganska osnyggt försöker verka vara något annat.

Det är inte den enda anledningen till att jag åker förstås, jag ska ju även få fira jul där. Vilket är kul.

Seattle, där man skitit i den äckliga draman och istället bestämt sig för att låta det odrägliga vädret leda in dem i en ständig överhängande svag depression som gör att de skriver bra musik och slutligen begår självmord efter extensivt heroinmissbruk. Alla gör så, jag lovar...Snooch.

objektiv sanning, det finns!

Jag har vid ett flertal tillfällen hört smått retarderade (det måste de nästan vara) människor, och även en kompis eller två (förmodligen tillfälligt sinnesförvirrade), uttala sig om att rimma i dikter. Hur det är ett helt onödigt sätt att begränsa sitt skrivande på. Well, fuck you! Satt och läste genom en Tennyson samling jag plockat upp nånstans på vägen och råkade bläddra fram till en gammal favorit, vackert som fan. Fast lite väl dystert.

Sunset and evening star,
  And one clear call for me!
And may there be no moaning of the bar,
  When I put out to sea,

But such a tide as moving seems asleep,
  Too full for sound and foam,
When that which drew from out the boundless deep
  Turns again home.

Twilight and evening bell,
  And after that the dark!
And may there be no sadness of farewell,
  When I embark;

For though from out our bourne of Time and Place
  The flood may bear me far,
I hope to see my Pilot face to face
  When I have crossed the bar.

Hade dragit till med den klassiska fallosen Charge of the Light Brigade, men den känns urlakad och lite för lång. Och så tänker jag gifta mig med Tennyson när jag blir stor, eller kanske hans skäggiga ruttnande lik. Go go gadget sex drive!

Och så måste jag även ta tillbaka ett par påståenden jag yttrat när jag själv varit tillfälligt sinnesförvirrad, att beat inte förtjänar att kallas högkultur är snicksnack. Och om jag i ett svagt ögonblick skulle säga något annat är det bara att slå mig.

happy birthday!

Mysbakis med lingonpruttar. Jag har världens sämsta framförhållning, alla stora flytt/slängdagar har jag varit bakfull. Men idag har det varit lindrigt, dels för att denna flytt inte innebar att ge sig an trappor och sängar osv. Nej, idag var det bara diverse bråte som skyfflades undan för att aldrig mer se dagens ljus. Och ett litet vemod smög sig över mig på tanken att jag faktiskt aldrig mer kommer få bo i världens bästa lägenhet, som tur är funkar min hjärna mycket bra under dessa förhållanden och rabblade snabbt upp allt som jag ogillat med att bo där.

Typ att det låter snormycket utifrån hallen in i lägenheten, och inte bara från våran våning utan alla våningar, alltså drygt 60 lägenheter och dess högljudda ockupanter. Dygnet runt, och hissen... Hissen vars motor verkar vara mickad och ha en förstärkare i ventilationshålet på mitt sovrum. Klockan sex på sovmorgon börjar huset röra sig till jobbet. Yeehaw.

Den stora Dagen-F inträffar ändå inte på flera veckor, den femte januari to be exact. Och däremellan kommer julfirande i America. Hälsa på syskonen, som det just har dagats för mig aldrig kommer flytta tillbaka till Sverige igen. Inte realistiskt att hoppas, alltså får jag se till att flytta dit nån gång och bo där i nått år eller så. För att undvika att råka förvandla dem till abstraker, liksom. Minnet av en människa är fint, men för att kunna vara vän i annat än bara i ordet måste man träffas iallafall lite då och då för att fylla på med färska minnen. Att träffa en riktigt bra vän för första gången på väldigt lång tid är smärtsamt på ett sätt, för om glidit för långt ifrån varandra finns där ingen möjlighet att göra annat än prata om forna tider.

Bla bla bla, nu ska jag käka tårta och dricka snapps. Önska mig lycka till.

Go-Go-Gadget Juice! .... Ew.

Ok, det här börjar bli lite crazy. Kan någon snälla förklara för alla de där sepestörda snorungarna som låter spy ut sin avsaknad av musiksmak ur högtalarna på sina mobiltelefoner att det inte är så det ska gå till? Jag menar, de senaste trettio åren har det funnits hyfsat bra högtalare monterade på metallbågar som man kan spänna över huvudet och sätta intill öronen så resten av världen slipper störas av dessa lågvattenmärken i musikhistorien.

Nej, jag vill inte bli fångad av en stormvind, och Fergie jag tror att de där lady lumpsen du talar om är bröstcancer.

Oj just det, humor. Förstår du minst en av dessa tevespelsreferenser är du en godkänd människa.

Yeah, sådär. Det är dags att fira, har lyckats flytta typ hälften av mina föräldrars prylar till Nyköping utan att bryta ryggen... Med lite hjälp förstås. Men fan, pappa är galen. Ska vi inte anställa flyttfirma då? Nej nej, det är lugnt. Lugnt. FEM trappor utan hiss. FEM! Och nu tänker ni säkert: Vad klagar han för, det är väl inte så farligt? Inte så farligt om man hjälper en polare att flytta sina tre kartonger plus soffa och matbord kanske. Men nu snackar vi drygt femtio års hamstring av prylar och finporslin och fula afrikanska bystar tillverkade i nederländerna osv. Jag måste ha kämpat mig uppför de där trapporna kånkandes på en eller annan sinnesjukt tung låda eller dylikt minst trettio gånger, eller hundra kanske. Usch och blä.

Och nu är det bara min egen flytt kvar. Jag planerar som tur är att inte ta med mig så hemskt mycket, det mesta får hamna på tippen (återbruket my ass) eller i mor och fars garage eller liknande. Får inte låta min existens tyngas ner av alltför mycket materiella ting. Nej nej. Och så blir det säkert billigare i längden att slänga hälften av sina grejer och köpa nya på myrorna dit man flyttar. Men det återstår ändå att packa och städa och grejer. Fan.

you're the man now dog

En gammal klassiker, med lite goda smakbitar lagom till frukost.

OMG ITZ LIEK CELEBZ TIME

Lite omotiverat uppspelt över att se Zach Braff på threadless. Blev lite woohoo. Jo.