Jag doppade tårna i helvetet igårkväll. Silk. Slisk. Ew. Men sen fick man bli stött på av modeller vilket inte är helt fel. Och så träffade jag en "bolsjevikare" som röstade på moderaterna, go team. Och och och... Jag är sjuk. Skit.

Min hatt slinker av vid åsynen av en sådan här skapelse. Kul grej.

kolla! vi är sepe i skallen!

Vidrigt vidrigt vidrigt vidrigt vidrigt, fy fan, stjärtgräs och grovsodomi.

Trist är vad det är, men folk får väl tycka och rösta hur de vill. Tyvärr. Majoriteten av väljarna i Sverige kan tydligen inte se längre än näsan räcker. Inte för att vi vet än. Men det är för nära. Jag tror inte ens jag kommer kunna bli helt lycklig om det blir rött ändå. Alldeles för nära...

And now she's lonesome for her heroes, damn it.

-

En vän skickade denna länk som sammanfattning av dagens resultat.

scarlett homosexual

Scarlett Johansson på Jay Leno, jag genomgår en förvandling från att vara en serietidningsentusiastisk nioåring till att bli en överkåt fjortonåring. Mm, och här kommer the wierd part. Hon sitter och förklarar hur hon brukar klä ut sig till kille och använda herrtoaletten på biografer, and this has me oddly aroused.

Gud hjälpe mig.

Haha! Save me, Jebus!

who knows...

När jag var liten och bodde på andra sidan jordklotet hade jag en vän vid namn Mathew, hans far gav honom allt han pekade på. Vilket ledde till att han hade en jävla massa roliga prylar och att han därmed var en otroligt bra lekkamrat för andra små pojkar vars föräldrar lutar mer åt hippiestuket att inte göra sina barn till odrägliga idioter att ha att göra med. (Det sista jag hörde om Matt var att han blev av med sitt körkort ganska snart efter att han fått det, han försökte köra ifrån snuten i sin fina nya BMW som han fått av sin far)

Men hur som helst, en av de übercoola grejer Matt hade hemma var en nästintill komplett samling av alla utgåvar av 'The Shadow' som DC gav ut under 70- och 80-talen. En samling som jag spenderade många många timmar åt att studera ingående, jag blev frälst vid nio års ålder. Fann en mentor i denna antihjältarnas antihjälte.

Jag kommer inte riktigt ihåg kronologin, men The Shadow kom till någon gång under 30-talet antingen som först radioprogram eller pulpserietidning och drog sig över USA som en storm. Hjälten i berättelsen körde på det vanliga bekämpa orättvisor och rädda vackra lättklädda möer från säker död i händerna på någon ultra-ond ond snubbe stuket. Det som gjorde honom lite speciell var att han var ganska så ond själv. Sköt ihjäl folk gunslinger stile med ett par pheta puffror samtidigt som han drev folk galna med en tankemanipuleringsteknik han lärt sig i orienten. Dessutom begick (ej editerat, jag lovar) han ganska mycket brott själv, snodde pengar av tjuvarna som precis rånat banken, dödade mafiabossen och snodde hans sprit (prohibitiontiden) osv. Inte nog med detta, han såg dessutom galet häftig ut. (Dessutom är han inspirationskälla till mången annan cool superhälte. Bland annat Batman, som i början använde sig av pickadoller men som de senare avlägsnade på grund av den alltför tydliga likheten.)

Whoah. Do me now.

En rakt igenom superb förebild för en liten Petter i behov av lite berättigat våld i sitt annars så oskyldiga och tråkiga liv. Jag och Matt brukade spela upp små teatershower av speciellt coola delar i serien och radioprogrammet, han fick spela Lamont Cranston (the Shadow's hemliga alterego) och jag fick, på grund av att min näsa var lite mer framträdande än hans, spela The Shadow. Alla andra roller tilldelades Matts gigantiska gosedjurssamling, detta gjorde det möjligt för oss att även spela upp de scener där båda egon förbryllande nog lyckas vara med. Om detta berodde på att hjältens tankemanipulering eller om Lamont faktiskt inte var hans alterego egentligen visste vi inte. Serien innehöll en hel del mystik som satte lite extra krydda på upplevelsen och förvirrade en precis lagom mycket för att man inte skulle märka alla hål i storyn som de tidigaste äventyrsserierna var fyllda av. Ööh... Where was I?

Jajustja. Tyvärr fick denna min gränslösa passion ett adrupt slut i och med att mina föräldrar t röttnade på att bo mitt i kapitalismens högsäte på jorden och tvingade oss alla tillbaka till 'the old country'.

Men nej! Det får inte sluta där, och det gjorde det heller inte. För några dagar sen gick jag hem från någonstans, djupt försjunken i inga tankar alls, och började plötsligt högt för mig själv rabbla; "Who knows what evil lurks in the hearts of men?" om och om igen. Och det slog mig som en kaskadspya från ett öppet lägenhetsfönster... "THE SHADOW KNOWS!" Följt av ett vansinnigt skratt. Öppningsfrasen som Orson Welles gjorde odödlig i sin tidiga radioversion av pulphjälteserien.

Nu får studierna lida lite, jag har en jävla massa catching up to do.

note to self

1 Inte skriva blogginlägg på fyllan

2 Inte ge cyniska svar åt välmenade kommentarer på andras bloggar på fyllan

3 Inte gå med på att öppna en ny flaska äppelvin klockan två på natten

4 Inte glömma bort att köpa toapapper och cigaretter så man blir tvungen att pallra sig ut ur lägenheten, ner till affären och tillbaka innan man kan bakisbajsa

5 Åderpåle. Ha. Ha. Ha.

Glömt någonting?

all my heroes are dead rock stars

Guitor Hero till ps2, ett mästerverk. Hårdare än bajs när man varit förstoppad alltför länge, bara att lira Spanish Castle Magic av Jimi Hendrix tillsammans med en annan alkoholpåverkad polare. Enormt som en jättestor penis a la den där dokumentären som gick på teve för några dar sen. Eller Cowboys From Hell av Panthera. Hatar att använda internet shorthand, men....

OMFG!

Is nice. Is nice.

kungen är död, länge leve kungen!

Steve Irwin är död... Och jag kan ärligt säga att jag inte bryr mig ett smack. Jag känner mig möjligtvis lite lättad, slipper stå ut med hans maniska skitprogram om att skrämma skiten ur stackars djur.

But what a way to go, man. Huggen i HJÄRTAT av en rocka. Hur coolt är inte det!? Yes!

en ode till ärligheten

"Niklas, din bild av hårdrock är skev och äcklig."
Score!

yes yes YES!

"Men... Ska du hem?"
"Har slut på pengar öl och cigaretter."
"Men du får en cigg och en öl av mig."
"Öhh. Men tevespel finns hemma... Hallå. Shit."

Greatest moment ever.

the truth

Thom is king and that is the truth.
No one need be disappointed
that is the truth.
Truth and lies are the same
And of course that is truth and it is untruth...biatch.

Haha

Jepp jepp jepp-

låter kul i mitt huvud

I Star Trek: The Next Generation heter skeppsläkaren Dr. Crusher. Ett ganska lustigt namn på en läkare, vore jävligt kul om hon varje gång hon blev arg förvandlades till ett groteskt muskelberg som krossade allt i sin väg och skrek saker i stil med: "I Dr. Crusher! I crush you! Aaaaauaarrrgghgh!" Hahahaha!

Ännu ett stressat inlägg:

En kul grej.

(Skärmen på min stackars Theodor har gått vidare mot de sälla jaktmarkerna. Sadface. Och jag har fått låna min käre lillebrors laptop, som tyvärr lider av någon obotlig sjukdom som gör att den kukar ur högst tio minuter efter att man bootat den. Makes things more difficult than they need be. Marmeladsex... Va?)

Men så kan man editera sina inlägg efter att man bootat om och skriva vidare.

"Bäverfitta" är tillåtet, så är det. Någonting som vi kom fram till hemma hos Karin efter en lång diskussion om vilka könsord som är okej att använda som skällsord. Stefan råkade säga något i stil med "Hora" när han förlorade en rond i ett kortspel som han och Ernesto har döpt till "FlintFitta", Karin blev irriterad och ansåg att folk borde respektera hennes hem/fristad och de regler hon själv satt upp där. I detta fall att inte säga saker i stil med fitta, hora eller dylikt i degraderande syfte. Det blev till en långdragen debatt som slutade med att någon brast ut; 'Men bäverfitta då? Det får man väl säga?' Och Karin sa; 'Ja, det får man. För det är väl lite kul iallafall.' Denna någon, som helt klart har oövervinnerliga färdigheter inom diplomati och måste vara en klart överlägsen människa på alla sätt och vis, är såklart jag. High five.

en gul sak

Aha! By a stroke of luck har jag lyckats hålla datorn igång i mer än tio sekunder. Hell yes. Och uppdatera min blogg gör jag. Fast hmm, jäjä.

The apartment är repainted somenågot. Och städat är det också. Och allt är ljus samt glädje.

sena nätter och tidiga morgonar make petter a dull boy

Massor med ord uppradade... Vad roligt.

Det finns de som gillar att gå på djupet, och de som skrapar på ytan och sen de som är fullkomligt ointresserade. För att gå på djupet på riktigt måste man ha mycket tålamod. Så är det. För i det djupa finns egentligen ingen underhållning, inget spackel som slätar över. Det är rått och ofta fult men otroligt rationellt. Jag pallar inte alltid med det.

Att skrapa på ytan är lättare, man får egentligen inte reda på så mycket. Men man är underhållen och då är det lätt att romantisera igen alla tomma utrymmen. Lekmannasättet. I like.

De ointresserade är ointressanta och tål knappt att nämnas. Bajsa dem i munnen.

And now:

Jag fattar inte hur människor tänker när de betygsätter film. Lady In The Water är en grym rulle. Punkt och slut, för fan. På den objektiva skalan över filmkvalitet, här snackar vi gumption, ligger den mycket högt. Vad är det folk väntar sig egentligen? Klart den är banal! Det är Shyamalan som har gjort den. Men den är snygg och smått absurd. Och så händer det grejer. Skitbra.

att påpeka

Det är nånting särskilt med att lida av dagen-efter syndrom. Alltså att vara bakis. Speciellt om man inte var så otroligt berusad kvällen innan, och vaknar med lite lätt illamående och kanske lite ljuskänsliga ögon. Bakisdagar är ofta bra dagar, dessutom inte sällan bättre än dagen innan. Men just idag var igår bra det med. Jaja... Möp möp.

Och en otroligt vacker man.

a clown! a clown!

Det jag skulle vilja mest av allt just nu är att leta reda på ett spädbarn, som aldrig gjort någon nått ont men som antagligen inte kommer göra något av värde i sitt liv, och strypa ihjäl det. Mest för att röra om lite i grytan... Sätta lite piff på vardagen. Lalala.

Drygt med dagar då man är sur bara för att.

en till länk! joy!

Hahahahahahahaha! Japaner är kul. Vem behöver ha tråkigt när det finns andra kulturer? Stor humor.

Och så kanske man ska skriva någonting med. Mmjo. En dikt! Nej, inte en dikt. Snart bär det iväg igen. Västerås harv blivit en snabb återhämtningsplats under sommaren. Skönt, spenderar ändå resten av året här.