who knows...

När jag var liten och bodde på andra sidan jordklotet hade jag en vän vid namn Mathew, hans far gav honom allt han pekade på. Vilket ledde till att han hade en jävla massa roliga prylar och att han därmed var en otroligt bra lekkamrat för andra små pojkar vars föräldrar lutar mer åt hippiestuket att inte göra sina barn till odrägliga idioter att ha att göra med. (Det sista jag hörde om Matt var att han blev av med sitt körkort ganska snart efter att han fått det, han försökte köra ifrån snuten i sin fina nya BMW som han fått av sin far)

Men hur som helst, en av de übercoola grejer Matt hade hemma var en nästintill komplett samling av alla utgåvar av 'The Shadow' som DC gav ut under 70- och 80-talen. En samling som jag spenderade många många timmar åt att studera ingående, jag blev frälst vid nio års ålder. Fann en mentor i denna antihjältarnas antihjälte.

Jag kommer inte riktigt ihåg kronologin, men The Shadow kom till någon gång under 30-talet antingen som först radioprogram eller pulpserietidning och drog sig över USA som en storm. Hjälten i berättelsen körde på det vanliga bekämpa orättvisor och rädda vackra lättklädda möer från säker död i händerna på någon ultra-ond ond snubbe stuket. Det som gjorde honom lite speciell var att han var ganska så ond själv. Sköt ihjäl folk gunslinger stile med ett par pheta puffror samtidigt som han drev folk galna med en tankemanipuleringsteknik han lärt sig i orienten. Dessutom begick (ej editerat, jag lovar) han ganska mycket brott själv, snodde pengar av tjuvarna som precis rånat banken, dödade mafiabossen och snodde hans sprit (prohibitiontiden) osv. Inte nog med detta, han såg dessutom galet häftig ut. (Dessutom är han inspirationskälla till mången annan cool superhälte. Bland annat Batman, som i början använde sig av pickadoller men som de senare avlägsnade på grund av den alltför tydliga likheten.)

Whoah. Do me now.

En rakt igenom superb förebild för en liten Petter i behov av lite berättigat våld i sitt annars så oskyldiga och tråkiga liv. Jag och Matt brukade spela upp små teatershower av speciellt coola delar i serien och radioprogrammet, han fick spela Lamont Cranston (the Shadow's hemliga alterego) och jag fick, på grund av att min näsa var lite mer framträdande än hans, spela The Shadow. Alla andra roller tilldelades Matts gigantiska gosedjurssamling, detta gjorde det möjligt för oss att även spela upp de scener där båda egon förbryllande nog lyckas vara med. Om detta berodde på att hjältens tankemanipulering eller om Lamont faktiskt inte var hans alterego egentligen visste vi inte. Serien innehöll en hel del mystik som satte lite extra krydda på upplevelsen och förvirrade en precis lagom mycket för att man inte skulle märka alla hål i storyn som de tidigaste äventyrsserierna var fyllda av. Ööh... Where was I?

Jajustja. Tyvärr fick denna min gränslösa passion ett adrupt slut i och med att mina föräldrar t röttnade på att bo mitt i kapitalismens högsäte på jorden och tvingade oss alla tillbaka till 'the old country'.

Men nej! Det får inte sluta där, och det gjorde det heller inte. För några dagar sen gick jag hem från någonstans, djupt försjunken i inga tankar alls, och började plötsligt högt för mig själv rabbla; "Who knows what evil lurks in the hearts of men?" om och om igen. Och det slog mig som en kaskadspya från ett öppet lägenhetsfönster... "THE SHADOW KNOWS!" Följt av ett vansinnigt skratt. Öppningsfrasen som Orson Welles gjorde odödlig i sin tidiga radioversion av pulphjälteserien.

Nu får studierna lida lite, jag har en jävla massa catching up to do.