Jag har vid ett flertal tillfällen hört smått retarderade (det måste de nästan vara) människor, och även en kompis eller två (förmodligen tillfälligt sinnesförvirrade), uttala sig om att rimma i dikter. Hur det är ett helt onödigt sätt att begränsa sitt skrivande på. Well, fuck you! Satt och läste genom en Tennyson samling jag plockat upp nånstans på vägen och råkade bläddra fram till en gammal favorit, vackert som fan. Fast lite väl dystert.
Sunset and evening star,
And one clear call for me!
And may there be no moaning of the bar,
When I put out to sea,
But such a tide as moving seems asleep,
Too full for sound and foam,
When that which drew from out the boundless deep
Turns again home.
Twilight and evening bell,
And after that the dark!
And may there be no sadness of farewell,
When I embark;
For though from out our bourne of Time and Place
The flood may bear me far,
I hope to see my Pilot face to face
When I have crossed the bar.
Hade dragit till med den klassiska fallosen Charge of the Light Brigade, men den känns urlakad och lite för lång. Och så tänker jag gifta mig med Tennyson när jag blir stor, eller kanske hans skäggiga ruttnande lik. Go go gadget sex drive!
Och så måste jag även ta tillbaka ett par påståenden jag yttrat när jag själv varit tillfälligt sinnesförvirrad, att beat inte förtjänar att kallas högkultur är snicksnack. Och om jag i ett svagt ögonblick skulle säga något annat är det bara att slå mig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment