Efter att ha glott på Me You and Everyone We Know, en superb jävla film, gick jag in på imdb för att kolla in lite grejer. Och bemöttes av bilder på bland andra Cameron Diaz Jessica Biel och Reese Witherspoon. Hollywood är ett tomt torrt ärrat skal.
Jag skulle kunna sluta mig till att aldrig mer titta på en stor produktion eller så, men det vill jag egentligen inte. De lyckas ändå underhålla emellanåt... Även om man dör lite inombords varje gång.
Tuesday, February 27, 2007
Monday, February 26, 2007
total providence
Skön pryl. Robert Downey Junior har sakta tagit sig upp på listan över skådespelare som kan locka mig till att se en film beroende på vilka som spelar i den.
Och jag stör mig mer och mer på Keanu Reeves hela tiden.
Och jag stör mig mer och mer på Keanu Reeves hela tiden.
Sunday, February 11, 2007
ah carl, while you are not safe i am not könlös. va?
Jag har inte haft tid att vara upprörd de senaste veckorna, which is a good thing.
När man tidigare känt sig inmurad och omgiven av illasinnade monster, och inte velat se det möjliga goda i tillvaron, känns det inte bara väldigt befriande, det är väldigt befriande att rena sig från cynism och negativt tänkande. A clean slate, liksom. Man tar sig helt enkelt en pensel och målar över allt det gamla. Och det goda som varit får vara gammalt. Alltså goda minnen får vara det de är ämnade att vara, nämligen goda minnen, och inte störas av verklighetens konstanta axelknackning som berättar hur det verkligen gick till. Wah. Och de störda minnena, med vomering i garderobköer och att loska sin älskade på axeln osv, blir till en sorts comic relief.
Distans är nice.
Det är även mycket fint att stå lite mer på egna ben, inte för att jag känner en bristande uppskattning för mina vänner och familj. Men det är spännande att minska på sin sociala fallskärm. Blotta sig lite inför omgivningen och göra sig öppen för nya sakar och människor. Det kan förstås även leda till katastrof. Men en osäker framtid är bättre än en säker, där man vet att ångesten alltid kommer att lura i buskarna. Som om Robban i Heat jämt stått och skakat över den där värmen runt hörnet. Hade gjort den till en sugig rulle, va?
I get by with the absense of a little help from my friends. Ett hälsosamt utbyte är alltid att föredra.
När man tidigare känt sig inmurad och omgiven av illasinnade monster, och inte velat se det möjliga goda i tillvaron, känns det inte bara väldigt befriande, det är väldigt befriande att rena sig från cynism och negativt tänkande. A clean slate, liksom. Man tar sig helt enkelt en pensel och målar över allt det gamla. Och det goda som varit får vara gammalt. Alltså goda minnen får vara det de är ämnade att vara, nämligen goda minnen, och inte störas av verklighetens konstanta axelknackning som berättar hur det verkligen gick till. Wah. Och de störda minnena, med vomering i garderobköer och att loska sin älskade på axeln osv, blir till en sorts comic relief.
Distans är nice.
Det är även mycket fint att stå lite mer på egna ben, inte för att jag känner en bristande uppskattning för mina vänner och familj. Men det är spännande att minska på sin sociala fallskärm. Blotta sig lite inför omgivningen och göra sig öppen för nya sakar och människor. Det kan förstås även leda till katastrof. Men en osäker framtid är bättre än en säker, där man vet att ångesten alltid kommer att lura i buskarna. Som om Robban i Heat jämt stått och skakat över den där värmen runt hörnet. Hade gjort den till en sugig rulle, va?
I get by with the absense of a little help from my friends. Ett hälsosamt utbyte är alltid att föredra.
Sunday, February 04, 2007
kom in under skuggan av denna röda sten
Jag tror inte att jag är vad de flesta skulle kalla en överdrivet emotionell människa. Men det händer ibland att jag blir alldeles till mig av saker.
En av mina favoritgrejer är att läsa om en författare, gärna en favorit, och få reda på vilken som är den författarens favoritförfattare. Chuck Palahniuk gillar tydligen Amy Hempel, men det gör inga bokhandlar i Lund så jag googlade och fann denna länk. Läs den gärna nu om ni tänker läsa den överhuvudtaget, det är tråkigt att låta andras åsikter om saker och ting färga ens egna upplevelser.
Ok.
Den första delen dödade mig. På allvar. Fan. Jag började skratta och märkte att mina ögon vattnade.
Det är ganska svårt att förklara vad man tycker är bra med saker, jag skiter i det nu. Hennes sätt att formulera sig, att skriva meningar på ett sätt som gör att man blir tvungen att läsa dem sakta gör att de fastnar i huvudet, gör att man tar till sig mer än man hade gjort om allt stod förklarat. Ändå undviker hon fällan att göra det för svårfångat, man greppar meningen i det så fort man tänkt efter i bara en sekund.
Jag kommer aldrig att skriva så snyggt, antagligen ingen annan jag känner heller.
Oj, jag skulle vilja utveckla det här ännu mer. Men jag tror inte jag orkar. Det är hur som helst det bästa jag läst på väldigt väldigt länge. Låtom mig fröjdas.
För ett tag sen läste jag om en man som gillade att ge böcker till sina vänner. En gång gav han en bok till en av sina närmaste och sa "If you don't love this, we have nothing in common." Kan hända att denna korta text är en sådan.
En av mina favoritgrejer är att läsa om en författare, gärna en favorit, och få reda på vilken som är den författarens favoritförfattare. Chuck Palahniuk gillar tydligen Amy Hempel, men det gör inga bokhandlar i Lund så jag googlade och fann denna länk. Läs den gärna nu om ni tänker läsa den överhuvudtaget, det är tråkigt att låta andras åsikter om saker och ting färga ens egna upplevelser.
Ok.
Den första delen dödade mig. På allvar. Fan. Jag började skratta och märkte att mina ögon vattnade.
Det är ganska svårt att förklara vad man tycker är bra med saker, jag skiter i det nu. Hennes sätt att formulera sig, att skriva meningar på ett sätt som gör att man blir tvungen att läsa dem sakta gör att de fastnar i huvudet, gör att man tar till sig mer än man hade gjort om allt stod förklarat. Ändå undviker hon fällan att göra det för svårfångat, man greppar meningen i det så fort man tänkt efter i bara en sekund.
Jag kommer aldrig att skriva så snyggt, antagligen ingen annan jag känner heller.
Oj, jag skulle vilja utveckla det här ännu mer. Men jag tror inte jag orkar. Det är hur som helst det bästa jag läst på väldigt väldigt länge. Låtom mig fröjdas.
För ett tag sen läste jag om en man som gillade att ge böcker till sina vänner. En gång gav han en bok till en av sina närmaste och sa "If you don't love this, we have nothing in common." Kan hända att denna korta text är en sådan.
Cthulhu fhtagn! ... Prosit.
Apropå en flyktig besatthet för HP Lovecraft och hans C'thulu mythos.
"There was a ship, a-sailing on the seas. On a Pacific cruise. And on this ship was a magician, a conjurer, whose function was to entertain the passengers. And there was this parrot on the ship.
"There was a ship, a-sailing on the seas. On a Pacific cruise. And on this ship was a magician, a conjurer, whose function was to entertain the passengers. And there was this parrot on the ship.
Every time the magician did a trick the parrot would ruin it. How? He’d tell them how it was done, that’s how. ‘He put it up his sleeve’, the parrot would squawk. Or ‘he’s stacked the deck’ or ‘it’s got a false bottom’.
The magician didn’t like it.
Finally the time came for him to do his biggest trick.
He announced it.
He rolled up his sleeves.
He waved his arms.
At that moment the ship bucked and smashed over to one side.
Sunken R’lyeh had risen beneath them. Hordes of my servants, loathsome fish-men, swarmed over the sides, seized the passengers and crew and dragged them beneath the waves.
R’lyeh sank below the waters once more, awaiting that time when dread Cthulhu shall rise and reign once more.
Alone, above the foul waters, the magician floated, clinging to a spar, all alone. And then, far above him he noticed a small green shape. It came lower, finally perching on a lump of nearby driftwood, and he saw it was the parrot.
The parrot cocked its head to one side and squinted up at the magician.
‘Alright,’ it says, ‘I give up. How did you do it?’"
Hah.
Subscribe to:
Posts (Atom)
