kom in under skuggan av denna röda sten

Jag tror inte att jag är vad de flesta skulle kalla en överdrivet emotionell människa. Men det händer ibland att jag blir alldeles till mig av saker.

En av mina favoritgrejer är att läsa om en författare, gärna en favorit, och få reda på vilken som är den författarens favoritförfattare. Chuck Palahniuk gillar tydligen Amy Hempel, men det gör inga bokhandlar i Lund så jag googlade och fann denna länk. Läs den gärna nu om ni tänker läsa den överhuvudtaget, det är tråkigt att låta andras åsikter om saker och ting färga ens egna upplevelser.

Ok.

Den första delen dödade mig. På allvar. Fan. Jag började skratta och märkte att mina ögon vattnade.

Det är ganska svårt att förklara vad man tycker är bra med saker, jag skiter i det nu. Hennes sätt att formulera sig, att skriva meningar på ett sätt som gör att man blir tvungen att läsa dem sakta gör att de fastnar i huvudet, gör att man tar till sig mer än man hade gjort om allt stod förklarat. Ändå undviker hon fällan att göra det för svårfångat, man greppar meningen i det så fort man tänkt efter i bara en sekund.

Jag kommer aldrig att skriva så snyggt, antagligen ingen annan jag känner heller.

Oj, jag skulle vilja utveckla det här ännu mer. Men jag tror inte jag orkar. Det är hur som helst det bästa jag läst på väldigt väldigt länge. Låtom mig fröjdas.

För ett tag sen läste jag om en man som gillade att ge böcker till sina vänner. En gång gav han en bok till en av sina närmaste och sa "If you don't love this, we have nothing in common." Kan hända att denna korta text är en sådan.