ah carl, while you are not safe i am not könlös. va?

Jag har inte haft tid att vara upprörd de senaste veckorna, which is a good thing.

När man tidigare känt sig inmurad och omgiven av illasinnade monster, och inte velat se det möjliga goda i tillvaron, känns det inte bara väldigt befriande, det är väldigt befriande att rena sig från cynism och negativt tänkande. A clean slate, liksom. Man tar sig helt enkelt en pensel och målar över allt det gamla. Och det goda som varit får vara gammalt. Alltså goda minnen får vara det de är ämnade att vara, nämligen goda minnen, och inte störas av verklighetens konstanta axelknackning som berättar hur det verkligen gick till. Wah. Och de störda minnena, med vomering i garderobköer och att loska sin älskade på axeln osv, blir till en sorts comic relief.

Distans är nice.

Det är även mycket fint att stå lite mer på egna ben, inte för att jag känner en bristande uppskattning för mina vänner och familj. Men det är spännande att minska på sin sociala fallskärm. Blotta sig lite inför omgivningen och göra sig öppen för nya sakar och människor. Det kan förstås även leda till katastrof. Men en osäker framtid är bättre än en säker, där man vet att ångesten alltid kommer att lura i buskarna. Som om Robban i Heat jämt stått och skakat över den där värmen runt hörnet. Hade gjort den till en sugig rulle, va?

I get by with the absense of a little help from my friends. Ett hälsosamt utbyte är alltid att föredra.